Pär Hansson

Somrarna 1993-96 tillbringade jag i en kompis släktgård i Vindelns kommun. Istället för att resa utomlands åkte vi till Västerbottens inland, några gjorde musik, jag skrev.
Vi badade, fiskade, diskuterade, körde moppe och drack. Vi skötte de vardagliga sysslorna.
Morbror Stefan Burlin ställde villkorslöst huset (Blåliden) till vårt förfogande, Sture Hörnberg kom förbi med potatis och tjäder. Glada stunder och sorgsna stunder.
För ett tag sedan hittade jag den här passagen i ett anteckningshäfte, jag blev upprymd, jag gladdes åt dialogens icke-platonska karaktär.

Dialog, mellan Morbror Stefan Burlin och Sture Hörnberg, nedtecknad i köket i Blåliden midsommarafton 1994.
(---)
MSB: Jag minns den där gången du ringde och fråga om jag kunde ställa opp å spela match. Men jag va tveksam, men tacka väl ja till slut.

SH: Jo he minns ja. Jag ringt dä från svarttelefon vi hadd, den ve tratt av bakelit.

MSB: Jo. Och du komme och hämta mä på mopedn och jag minns du sa: Håll ut bena nu! Och jag bräsa som en tjej.

SH: Jo, he minns jag å. Det var den matchen då n´Walter int ville ge dig nån sockerdricka efter matchen. Alla skulle ju få varsin sockerdricka men inte du.

MSB: Nä just det. Han va en jävla mobbare på jag n´Walter. Mobbare! Hela tin va han på mä. Påstod att jag stått vid stolpen bara för att jag spela ytterback. Men då tog du mig i försvar. Sa att alla i ett lag är lika mycke värda. He glöm jag aldrig.

SH: Jo, he minns jag. Annars är det ju inge lag, annars förlora man ju lagkänslan.

MSB: Ja, just det. He jer ju det man gör.

SH: Jo just. He jer då sant.
(---)

( Pär Hansson, Tidigare publicerad i Jmm TIDSKRIFT FÖR LITTERATUR no 1 2005 ur dagboken s. 47-48)